Att helga vilodagen

Jag har bestämt mig för att söndagar är en träningsfri dag, oavsett hur mycket eller lite jag tränat under veckan. Så jag sitter på söndagar, med en bok, i soffan på gymmet och bara njuter medan barnen dansar, SÅ skönt.

Sen är jag lite inspirerad av Happyvardag Mia, jag har tänkt att jag ska städa, på söndagar, en städdag. Nu städar inte jag så att huset luktar såpa så som rektorskan, nej, jag dammsuger, tvättar, ser till att disk blir diskad, barnens rum städade och blommorna vattnade och idag torkade jag även av handfatet i badrummet. Jag vet att det är långt från vår städälskande bloggväns sätt att städa, men ändå, bra för att vara jag 😉

Annars så har barnen lekt med grannkompisar, sålt lite jultidningar, ätit tonvis med pepparkakor, pyntade, ja, vi pyntade lite pepparkakor igår med nonstop och kristyr, gott, en försmak av julen som ändå snart står för dörren. Jag och grannfrun har diskuterat julklappar och julkalendrar. Det är lika bra att förbereda sig, mentalt, det går så snabbt sen.

Theo har också hunnit med att stoppa in nåt oidentifierat i kontrabasen som vi lånat av musikskolan, men annars, en bra söndag.

Boxberoende

Ja, jag erkänner, jag har en last, förutom godis, fortfarande en last som jag behärskar sisådär om man ska vara ärlig. Jag är beroende av att slåss. I luften eller på mitsar, spelar ingen roll, slåss bör man annars dör man.

Ett problem, som med alla laster, jag får så ont i skuldran/nacken/huvudet efteråt, värktablett måste intas och så har det varit i två veckor. Som sagt, massage nu när jag har en full loggbok tycker jag borde vara på sin plats.

Annars så har det varit dåligt med träning denna vecka, två pass, det är nästan som att inte träna alls för mig, magen börjar direkt att puta och viktkurvan börjar gå uppåt, jadå, det är en livslång kamp, det är bara att inse…

Stina för ett år sedan hade nu bett dagens Stina att dra åt helvete, klaga över några hekto hit och dit när du snart tappar byxorna är bara FÖR mycket. Fnys och suck och stön, så hade Stina för ett år sen sagt. Och det är väl tur, att hon sitter där på min axel och säger åt mig, att det är okej, en veckas ”vila” är okej. Sen hade väl Stina för ett år sedan, tyckt att jag kunde sätta mig i soffan i tre veckor till, men DET går inte dagens Stina med på!!!

 

Tveksam litteratur…

…många gånger har man kliat sig i huvudet, undrat, tänkt igen, ska jag förbjuda mina barn att se på Pippi?! Barn som hänger ut genom fönstret, hoppar ner från berg, försöker flyga, häller hela hinkar med vatten på golvet, och för att inte tala om att Pippis pappa är negerkung!

Jag har tvivlat över Lotta, ja, och när Meja klippte sönder nattlinnet, DÅ var förbudet nära…

Skönheten blir kär i ett odjur, för det vet ju alla tjejer att män som är odjur är egentligen snälla *harkel*

Törnrosa och Snövit, HUR ska dom klara sig utan sin prinsar på vita hästar och Trassel som blir kär i en bov…

Stina Wirsen med sina Vem-böcker, kanske LÄR det barnen att det är okej att slåss, eller slåss barn ändå?!? Det är ju frågan, mest hela tiden.

Föder litteraturen idéer hos barn som är nya idéer eller är det barns redan egna idéer och tankar som beskrivs?!

Pippi är skriven i en samtid där barnvisor handlade om att borsta tänderna, tvätta händerna, stå snyggt och VAD ska vi göra med elaka PELLE!!! Astrid Lindgren gjorde en revolution mot att alla barnböcker, barnsånger och annan litteratur skulle vara uppfostrande, ur ett vuxenperspektiv och det beundrar jag henne ENORMT för, även om jag ibland verkligen VILL slå av Pippi. All litteratur som kommer ur Astrid Lindgrens stora hjärta sätter ALLTID barnens perspektiv först. Sen är ju Pippis pappa negerkung, men så åt vi negerbollar också. Precis som du inte kan hitta ordet negerkung i en nyutgåva av Pippi i söderhavet så kan du inte heller köpa en negerboll på ett fik.

Och DÅ kommer vi ju osökt in på den STORA diskussionen som förts under veckan. Och JA, jag erkänner, när de skulle ta bort all litteratur innehållande Tintin så gick det över gränsen, Varför då?! Då undrar man ju genast som oupplyst vit kvinna i sina bästa år: VAR går gränsen?! Ska pippi bort, ska Disney bort, ska Grimms böcker bort, ska alla klassiska barnsagor bort, bort, bort från hyllorna?!?

Men så igår, så fick jag en ny kännedom gällande Tintin i Kongo, att det skulle vara ett beställningsjobb av den Belgiska staten för att rättfärdiga att den vita Belgiska människan BEHÖVER styra över den något korkade och mindre betydande svarta människan. DÅ, kom det hela i ett nytt ljus, för OM det är så att Tintin i Kongo inte alls är skriven på grund av en enskild författares oförstånd utan som rasistisk propaganda, DÅ är det ju hemskt! För vad har gammal rasistisk propaganda på offentliga bibliotek att göra?! Spara en då, javisst, spara två, ta fram och upplys, om det nu är nödvändigt.

Själv så förstår jag inte riktigt varför just Tintin i Kongo skulle vara nödvändig som upplysninglitteratur, jag skulle aldrig sjunga sånger om elaka Pelle som ska slås med riset för att han inte borstar tänderna. Bara för att, visa på att barnaga var tillåtet för 40 år sedan…

Sen sa damen på tv en till intressant sak, varför är det vi vita människor som tycker oss äga rätten att bestämma om den svarta människan känner sig förtryckt av en bok, OM det är så att man som svart person känner sig OERHÖRT kränkt och bara inte kan förstå varför sådan litteratur finns att läsa för våra barn i dagens samhälle, DÅ tycker jag att vi plockar bort den! PUNKT!

Att notera för alla Tintinälskare, jag pratar bara om EN bok.

Träning = jobbigt?

Det är klart, den nya bodycombatreleasen är Grym!!!, Programmet motsvarar 1700 situps, 60 minuter fulla med slag, på näsan, på hakan, på näsan igen, på kinden, sparkar, kickar, en benövning som gör att knäna viker sig, axlarna är möra, i flera dagar, armarna känns tunga att lyfta, MAGEN!!! Oh my GOD!!! vad det känns i magen…

Och ja, 30 minuters X-fit, får mig ibland att vilja grina av utmattning, speciellt när man liksom ska mjölka ur det sista, 30 axelpressar när man egentligen orkar typ fem, då tänker man att, det här gör jag inte om, men så gör man det ändå, för att man inte är klok i huvudet…

Easyline med Blixten, inga kommentarer…

75 minuters box på lördagar, är ingen lek, roligt, men det är då banne mig INGEN lek…

Men INGET av det ovannämnda kommer ens i närheten av 6 st 40 minuters sångpass med 7 till 8-åringar, jag säger det igen, I N G E T

 

 

 

Brukssamhälle?

Ja, man får ju höra, nu och då, att man lever i en bruksort. Där är det mesta grått och trist, människor otrevliga, det regnar jämt, ingen vill jobba, egentligen, bara leva på bidrag, sossar är vi allihopa.

Här i vårt brukssamhälle lyser solen, även om sommaren nu regnade bort, men jag tror även folket i Lidingö fick en aning med regn i somras. Trevliga människor finns överallt, på gymmet, på musikskolor, i skolor, i orienteringsklubbar, jag hela stan är full av trevliga människor.

Men ibland, då vet man att vissa saker, det händer bara på en bruksort, då vet man VAR man bor, och då undrar man hur det är ställt med förståndet, eller oförståndet? Det är BARA i en bruksort där man röstar om att ett treskift ska innehålla FEM nätter på raken, istället för 6 förmiddagar och tre nätter, för OM, man nu måste jobba förmiddag på en lördag……HUR?? ska man då kunna SUPA i helgen?!?

STÖÖÖÖÖÖÖÖN!!!!

Nu är inte jag drabbad, jag jobbar sällan nätter, få elever då skulle jag misstänka, men min stackars make, som ska byta skift, grattis till honom att han har med ett gäng skitungar att göra!!!

Full loggbok

Ja, så var min loggbok full, det har den varit sen i tisdags, 90 träningspass, *klapp på axeln*. ”Vad händer nu då?” frågade jag receptionisten/instruktören/håller-koll-på-det-mesta människan. Men det visste inte hon, de hade de inte bestämt, så kan det gå när man är duktig, man ligger liksom steget före då 😉

Får jag sluta träna? frågade jag sen, men ett strängt HÖRRU! gav mig svaret att det fick jag INTE. Men det hade jag faktiskt inte tänkt heller. Jag tog helt sonika en ny loggbok, eftersom jag måste få stämpla och hålla koll på mig själv, det känns bättre då, så jag vet att jag varit där liksom, det finns säkert någon bokstav i alfabetet för såna som mig också.

Nu väntar jag med spänning på någonting från ICA som jag skulle fått för typ 20 träningspass sen, och nåt helt annat, obestämt, själv så röstar jag på massage…

minus 10!!!

”Har du någon gång försökt att träna?” Så frågade hon, tjejen som skrev in mig på måbättre, jag svarade nej, utan att tveka det minsta. För visst har jag gått ner i vikt förut, med viktväktarna, med brustet hjärta, med lååååånga promenader, men med träning? NEJ.

Så jag tänkte såhär, att man borde prova, det kan ju gå. Trots att jag var livrädd, livrädd för maskinerna, vikterna, människorna som var vältränade och luktade svett.

Jag hade då inte en aning om att jag skulle tycka att det var kul, jag hade inte en aning om att jag var redo för ett nytt liv, där jag inte bara skrev in mig på ett gym utan även gick dit, jag hade inte den minsta lilla aning om att jag faktiskt behövde det här.

Så idag, 5,5 månad senare, med 90 träningspass i ryggsäcken och en full loggbok så visar vågen, Minus 10 KILO!!! Det är så man tror att man drömmer, sist jag vägde så här ”lite” var sommaren 1994!!! Snart 20 år sedan. Det ni!

Nu ska jag fira med kaffe, äppelkaka och välling till Theo. Jodå, jag äter fikabröd fortfarande, jag sa väl att jag var finsk 😉

Ha det bäst mina godingar som orkar läsa mina inlägg 🙂

 

Brukar du ha träningsvärk?

…efter ett easylinepass, så frågade han, blixten, som slog ner mer som en bomb i går morse. Nej, det brukar jag inte, svarade jag sanningsenligt.

Men idag, är det en HELT annan dag, med HEEELT andra svar…

Blixten slår aldrig ner två gånger?

Tänkte när jag åkte till gymmet 06.15 imorse, att det vore kul med lite x-fit express någon tidig morgon, istället för ett easylinepass…

6.30, sitter och halvsover på nån av maskiner, då som en blixt från en klar himmel, blixt från en halvgrå, regning himmel, så kommer den vikarierande instruktören in på en bredsladd, och då visste jag, att man ska passa sig jävligt noga för vad man önskar sig en tisdagsmorgon i september….

Och 20 minuter senare, när jag tänker att jag börjar gråta om jag måste göra en armhävning till, då dår jag ändå göra 10 till OCH jag gör det, för har han sagt det, så, är det bara att sätta fart.

HERRE min GUUUUD!!! Skrev jag nåt om mesiga easylinepass för nåt inlägg sen?!? Jag tar tillbaka ALLT, jag lovar och svär, SÅ svettig har jag aldrig varit 07.00 någon gång i HELA mitt liv.

Nu kan man tro, att jag ångrar mig, att jag inte borde ha önskat mig en näradödenupplevelse så tidigt på morgonen, men nejdå, jag ångrar inget, jag önskar mig näradödenupplevelser 6.30 vilken morgon som helst, som jag orkar kliva upp och ta mig dit, när jag inte har en hög med avkommor som ska skjutsas till dagmammor, eller fritids, mornar när jag får stiga upp i mörker och tystnad, för att svettas som en gris på gymmet.

Det är HÄRLIGT!!!

Vem är tjock?

Jag blev så inspirerad av feministmorsans inlägg om att sluta fred med sig själv så jag vara bara tvungen att skriva om min egen viktresa och min stora skräck…

När jag var tio år så vägde jag 40 kilo, jag visste att det var för mycket. Jag visste när man såg blicken på skolsköterskan, vuxna, släktingar, ja, jag kunde tydligt utläsa att jag var knubbig. Skolkamraterna sa inte något, inte direkt, men jag var inte den populäraste i klassen, vilket jag kopplade till min vikt, det kunde ju ha varit nåt helt annat, att jag var skittråkig till exempel 😉

Fem år senare har jag nästan dubblat den vikten, 75 kilo! 15 år gammal, försökte allt mellan dans till handboll, men jag hade inte en chans, jag var på efterkälken, på avbytarbänken på grund av min kroppsbyggnad och min dåliga kondition. Gymnastikläraren i högstadiet bara skakade på huvudet när jag skulle hoppa längd eller springa 2km, sist, sämst, botten, ett hopplöst fall.

17 år gammal så väger jag 70 kilo, äter inget, varken frukost eller lunch, men då och då, nån dag i veckan, så överäter jag på mat, chips, nåt som bjuds som var gott och kroppen behåller ALLT till sämre tider, till vardagen utan mat.

Här träffar jag en pojkvän, som har en mormor, som alltid ger oss godis, alltid gör mat med grädde i och hux flux på en sommar så har jag gått upp 10 kilo, OJ vad jag grät.

Helt plötsligt så var de där 70 kilona inget, jag kollade på mina gamla byxor och tänkte, tyckte jag att jag var tjock?! DÅ?!?

Sen har jag pendlat, vägt 94 kilo trots att jag inte ens fått ett endaste litet barn än, 105 kilo och gravid, ner till 78 kilo, efter graviditet. Jag tyckte själv att jag var otroligt smal då.

Och nu 75,5 kilo, och de smalaste benen jag sett på länge, mitt mål är vikten som jag hade för 20 år sen, 70 kilo och trots att jag för 20 år sedan var tjock då, så vet jag att jag kommer tycka att jag är smal när jag nått dit. Åtminstone ett tag….

För jag vet, att det sitter i hjärnan, jag var tjock när jag som tio-åring vägde 40 kilo och sen blev det en självuppfyllande profetia, det fanns ingen annan väg, mer än rakt upp i vikt och ett liv som tjockis.

Och nu, sitter min dotter fem år och hon har pratat om det sen hon var tre, att hon är tjock, ja det pratas det om i dagmammornas ”tjejgäng”. Vem som är tjock och vem som inte är tjock, det vet man, fast det har inget med vikt att göra, vem som är gängets tjockis, det är mer slumpen som avgör. Och tänk om man hade vetat det, när man var liten, att man hade möjligheten att inte vara tjockisen, att hjärnan redan bestämt att det var kört, att det satt i huvudet och inte i kroppen, hjärnan begränsade mig, inget annat.

Jag vill inte att Meja ska tro att hon på förhand är dömd, att hon är tjock fast hon bara är lite knubbigare än de andra barnen. Och det första steget är inte att träna barnet som en dåre, utan att säga att hon duger som hon är, att hon är den finaste Mejan i hela världen och ingen kan säga något annat. Självkänslan framför allt!

För mig kanske det är försent att jobba upp en självkänsla, men träningen ger mig ett ökat självförtroende och jag ska sluta fred med mig själv, det ska jag, men först måste jag gå ner lite mer i vikt, det bara är så för mig…