Man kan ju ta många steg i livet, stora steg och små steg. Jag tog först ett STORT steg, jag anmälde mig till tjurruset, som första lopp i livet, varför inte i lera, vatten, backar och myrar, om det nu finns myrar i Hässelby?! Känns ju inte så troligt, för det är väl där någonstans som loppet äger rum.
För att nå fram till denna bravad som ska inträffa om cirka 11 månader så måste jag ju börja springa. Det är ju en sak att boxas i luften och på mitsar, steppa på stepbrädor, dra i easylinemaskiner, göra övningar för att träna helkroppsstyrka och lyfta kettlebells. Att springa, DET är en HELT annan sak.
Man kan ju nå sitt mål på många sätt. Jag tänkte först att jag skulle lyssna på min kropp, men sen kom jag på, att min kropp, den har sagt åt mig att äta chokladbollar, pizza, kebab, godis till frukost, godis till mellanmål, godis efter ungarna gått och lagt sig, snart 20 år, så VARFÖR?!? skulle min kropp helt plötsligt få ta komandot igen, nejdu, den gubben går inte.
Så då bestämde jag mig för att köra efter ett program, så förra veckan då tog jag steg dubbelnolla och försökte springa på ett löpband utan att trilla av. Denna veckan har jag försökt mig på steg 1, gå fem minuter, springa i 60 sekunder, gå i 90 sekunder, sammanlagd tid, 20 minuter. NJAAaaaa, det blev ju snarare steg noll, fortfarande försöka begripa hur man springer på ett löpband UTAN att hålla i sig (där är jag inte) sen gick jag i tre minuter, sprang i 60, gick i 90, sprang i 60, gick i 90, sprang 120, flåsade som en gris efter en kvart…
Så nästa vecka så ska jag väl försöka mig på steg 1, på riktigt och kanske, jag säger kanske, släppa taget om löpmaskinen…
mamma mellanmjölk 